Är just nu hemma hos mamma och ska spendera natten här. Kände att jag behövde komma hit och helt enkelt andas ut. Jag vet inte varför men ångesten har börjat krypa tillbaka, gärna när det är mycket folk runt om kring har jag märkt. Vad det beror på vet jag inte. Jag kanske måste leva ett rätt fyrkantigt liv för att det ska funka? Fast det är ju egentligen raka motsatsen till vad man ska göra när man lever med detta. Utsätta sig för läskiga och jobbiga saker är det bästa som finns, yeah right.

Jag blev en gång tillsagt att se på mitt liv som en schackbräda. Jag är schackbrädan som ska styra mina pjäser (som skulle symbolisera saker i mitt liv) men hur ska man kunna styra över saker och utmana sig själv när man faktiskt inte vill. När det är nått som får en att må dåligt.
Det är tex som när man springer. Alla säger att det är så skönt efteråt, men jag kan inte påstå att jag någonsin känt en skön känsla efteråt. Detsamma är det med utmaningar, jag känner aldrig efteråt att fan vad grym jag är som fixade detta (om det varit någonting som jobbigt eller en typ av utmaning) utan snarare, fan så skönt att det är över nu är det länge kvar tills nästa gång.
Helt fel tankesätt och det är jag fullt medveten om. Men ibland är man fan inte på topp. Jag är bara en människa precis som alla andra. Bara med ett extra krokben på mig själv eller två.
Nu är det som det är och då är jag så tacksam över att bara kunna fara hit utan att behöva färdas i flera timmar.
En trygghet helt enkelt, sånt där som jag ska lära mig att leva utan. Men ibland funkar det bara inte, som nu.

Nu ska jag krypa ner, har inte sovit här sen jag flyttade hemifrån för ca 2 månader sedan. Känns lite konstigt att sova här men samtidigt precis som vanligt. Får passa på när Filip är ute med grabbarna och jag slipper ha dåligt samvete.

Nu ska jag försöka sova, god natt alla läsare. Hoppas ni aldrig behöver få någon typ av ångest, det underlättar vardagen mer än man kanske tror.