Jag har aldrig riktigt vetat vad jag ska skriva. Har börjat ca 40 ggr men aldrig avslutat. Alltid tagit bort, alltid raderat fast aldrig glömt. Det har gjort lika ont varje gång. Tårarna har runnit lika mycket varje gång. Varför nu då?
Jo. Jag har fått så många tecken, haft så mycket kontakt och varit så medveten. Nu har alla tecken minskat, tynat, tystnat. Det finns en oerhörd längtan, en panik som kryper på. Panik som tidigare lagt sig men som nu vaknat.
Vart är du? Är du ensam? Är du rädd?
Tre frågor som skrämmer livet ur mig. 

Det värsta av allt, förutom att se dig ha så ont, var att gå där ifrån när du för sista gången stängt ögonen. Lämna dig på sjukhuset, själv, ensam... Förlåt pappa, Förlåt.
Det gjorde så ont och det gör så ont. Ett senarium som spelas upp varje dag i mitt huvud, flera gånger. Om det var nånting du lärde mig var det omtänksamhet och lojalitet. Var inte så stolt över dessa egenskaper när vi med dom tyngsta stegen gick mot bilen.... Gick mot bilen? Som om det var en helt vanlig dag. Han i svarta jackan tog en cigg i rökrutan som vanligt? Hur kunde han ta ett bloss som om det vore vilken vanlig dag som helst? Hur kunde vi gå till bilen som om det vore vilken dag som helst?! Hur kan almänheten bete sig som vanligt när det råder ett inre sammanbrott, dråpslag och katastrof inombords. Sen blir allt tyst. Bara tyst.  
Ilskan.
Den förbannade jävla sjukdommen skulle drabba jordens renaste hjärta. Förstöra en hel jävla familj och göra de tysta minuterna till förbannade jävla timmar som man fruktade som en kniv i magen. JA, jag är sjukt jävla arg! Jag är ledsen, men inte bara ledsen. Jag är förbannad. Så fruktansvärt arg. Ilskan kan tränga på när man minst behöver det och gå ut över människor som inte förtjänar det. För det ber jag om ursäkt. Men jag kommer fortsätta vara arg. Arg för att jag förlorat min bästa vän, största förebiold och tyrgghet. Men jag är inte alltid arg. 
Vad döper man den känsla som sätter sig i kroppen efter vad jag och min familj varit med om? Hur sammanfattar man ilska, ledsamhet, saknad, kärlek, sorg och alla miljoner känslor som blandas på samma gång?
En mamma ska inte behöva vara på sin sons begravning, en fru ska inte bli ensam innan halva livet ens gått och två syskon ska inte behöva lägga en ros på sin pappas kista innan de ens blivit 20 år. Men framför allt. En son, man och pappa ska inte behöva lämna livet innan han sett sina barn ta studenten.
Jag vill också tacka min pappa. Tacha honom för den underbara familj han gav mig och oss. Tacka honom för att han hjälpt mig bli den person jag är idag och hjälpt mig värdera livets alla händelser.

6 månader har gått men det känns som om det var igår. Tiden går så fort. Den kallvattens hink som hälls över mig när det faktiskt slår mig, att du är borta, är fruktansvärd.
Någonting som varje gång påminner mig om, att du verkligen är här, är när våran låt helt plötsligt dyker upp på de messt gåshuds väckande ställen. Till exempel som nu. Helt plöttsligt. Jag vet att du är här, jag vet att du ser. För du såg alltid, alla. Chris Medina-What are words ♥




                         Shirley Clamp-Jag fick låna en ängel




                 Helen Sjöholm-Som en bro över mörka vatten ♥




                              Jill Johnson-Kärleken är