Jaa, nu har jag äntligen tagit mig tiden att berätta om våran resa, både på gott och ont.
Jag vill börja med att rekomendera Egypten starkt! Det är underbara människor (ja det stämmer faktiskt) vilket jag inte hade förväntat mig. Jag föreställde mig ett par klängade turkar som skulle försöka sätta på en så fort dom fick tillfälle. Att det är folk som ''ropar'' tror jag inte går att undgå någonstans i utlandet. För mig var detta helt ok eftersom att dom aldrig kom fram. Vissa som hade butiker skrek knappt. Ett leende kunde räcka vilket var guld.
Att ta båtturer via hotellet är väl helt okej. Om man ist vill spara några hundralappar ska man gå ut på gatan.
För oss var det nämligen så att en skoförsäljare rekomenderade en tur som hans kompis hade.
Jag med ett fnys lämnade affären. Förstod inte vad han skulle vinna på att sälja en båttur åt sin ''kompis'' när det var skor han själv sålde. En kille som ville ha svenska slavar tänkte jag och gick. När jag ist märker hur övriga folket blir intresserade och böjar prata får jag panik och ger killen (en egyptier som kunde flytande svenska men aldrig vart i Sverige) bluff stämpeln.
När dom antydde på att det lät bra ville dom veta priset. Det fick vi veta men där emot inte säga till någon att vi fått.
Ännu en anledning för mig att undra.
Dom jag var med tog risken och for på resan och var mer än nöjda! Med detta vill jag säga att man inte bör stirra sig blind på hotellens-/strändernas erbjudanden eftersom det finns billigare alternativ som där emot kan verka aningen opålitliga. Våga lita på dom med en viss mängd fakta.
Nu är det säkert många som undrar varför jag skrev att dom for på resan. Ni läste iaf rätt, jag följde inte med.
Varför beror på att jag på planet dit fick panikångest. Panikångest är bland det värsta man kan uppleva. Detta kan även utvecklas till en typ av dödsångest vilket det gjorde för mig. Hjärtklappning, smärtor i bröstet, kvävningskänslor, yrsel och ostadighetskänsla är de vanligaste symptomen. Kan säga att jag hade alla.
Nu är det säkert många som känner igen symptomen och tror att dom har det. Det jag fick tydligt upplagt för mig var att man inte kan dö och att jag inte var knäpp. Vilket var väldigt skönt att höra eftersom jag själv tyckte att jag var ett psykfall. Symptomen är psykiska men blir fysiska, även en grej att komma ihåg. Det man känner finns alltså där, inget på hitt. Det som där emot är ett på hitt är att du känner dom från början.
Tänk så här. Om du just nu har fötterna mot golvet känner du att fotsulan har kontakt med marken. Detta var någonting som du inte fokuserade på för två sekunder sedan, innan jag nämnt det, right?
Att man andas är inte heller nått vi fokuserar på. Om man ist börjar fokusera på andningen, hjärtklappningar och tryck i bröstet så är det väl klart att man känner det. Det blir även jobbigt till slut eftersom dessa spelar roll för din överlevnad. Där av anledningen till att paniken uppkommer. Jag menar, vem tycker inte att det är jobbigt när det sväller i halsen. Det är kroppens sätt att signalera ''fara'' precis som kroppen skulle slänga sig bakåt ifall du såg en bil i ögonvrån komma i full fart medan du går över vägen. 
Det man då bör spåna i är var ''faran'' kommer ifrån (tex.bilen i ögonvrån). För mig var det flygrädsla, nötallergi och alla uppmaningar av mina föräldrar. Gör inte så gör inte så gå inte själv....ja ni vet allt en förälder säger när ens barn far utomlands själv för första gången.
Det var alltså att relatera till varför det kom på flygplanet, jag var ju flygrädd. Att det sedan höll i sig under hela resan var för mig oförståligt, men även det var relativt. Såklart nötalergin. Detta ledde till att jag gick ner 7kg och spenderade hela resan i sängen utan energi och ork.
Nu när jag visste var ''faran'' kom ifrån ville jag såklart ha bort det, men det som oroade mig var att jag skulle behöva sätta mig på ett plan igen och detta gick såklart inte att ändra på. Jag blev tvungen att mentalt förbereda mig på att jag skulle uppleve exakt samma sak igen, men att jag fan ändå inte tänkte låta det hända.
Jag gick på planet med en kaxig attityd i stil med, ''dör jag så dör jag och då var det meningen''. Jag fokuserade på att äntligen se mamma på flygplattsen eftersom jag visste hur glad både hon och jag skulle bli. Att träffa pojkvännen, vänner och att få komma tillbaka till mitt normala liv gjorde mig så positivt laddad att jag fan inte tänkte ge upp.
Jag sov ingenting under den flygresan, hade fläkten riktad i ansiktet helatiden för att känna att jag verkligen fick luft och fokuserade på allt det positiva som väntade där hemma att jag nästan blev tårögd.

Till dom som känner igen sig vill jag bara säga, fokusera på nått annat. Då försvinner det!
Det finns hjälp och man behöver inte gå igenom det själv. Jag tog hjälp, fick allt förklarat och behövde inte komma tillbaka eftersom jag redan utsatt mig själv för det jag tyckte var jobbigt, flygresan, och även klarat det.
Så otroligt skönt!
Jag var, enligt henne, en vanlig person i hennes vardag som hon bara skulle ha en föreläsning för.
Med den inställningen blev allt lättare. Med tiden kan jag säga att jag vet minst 7 till i min omgivning som har det, vilket jag inte hade nångon aning om. Det kan vara allt från familjeproblem, skola, tandläkar skräck, grubblande, vänner osv. som gör att det kryper fram. Kanske när du sitter och läser en bok eller står i kön på Kvantum?
Alltså helt förutsägbart.
Men lugn bah lugn, det går ju att fixa! :)