Jag hatar det, när hon kommer in i rummet och har någonting att berätta.
Den krypande kännslan som sakta stadgar sig i kroppen. 
Jag har redan förstått på en gång.

När hon hukar sig ner på knä.
Den förvirrade blicken som säger allt, det är förutsägbart.
Man ser det komma, men samtidigt är man blind.